Vad händer?
Det område där eftertankens kranka blekhet är som mest uppenbar är kring äldreomsorgen. Hemtjänst och äldreboende har oproportionerligt hög andel av avlidna i Covid 19. Ingen större överraskning menar äldreforskare, eftersom epidemin bara blottar brister som funnits i många år. Personalen har ofta osäkra anställningsförhållanden, är timanställda med låg lön, har fått mycket liten utbildning och har i många fall bristfälliga språkkunskaper. Dessutom är det en besvärande hög personalomsättning. I hemtjänsten möter de äldre i snitt 16 olika personer under en tvåveckorsperiod. Vidare har privatiseringen knappast blivit den succé många politiker hoppats på.
Ett annat systemfel med djupa historiska rötter är uppdelningen i hälso- och sjukvård, med regionerna som huvudmän och omsorgen, där kommunerna har ansvaret. Hälso- och sjukvården var historiskt en del av det militära systemet, medan omsorgen om de äldre tillhörde fattigvården och den statusskillnaden verkar dröja sig kvar.
Redaktionens kommentar
Dags för nytänkande med andra ord. En ledare i DI pekar på att man ha barnomsorgens professionalisering på 70-talet och framåt som en möjlig förebild. En motsvarande utveckling för äldreomsorgen skulle innebära en välutbildad profession med auktoritet. högskolekurser och disputationer, teknikutveckling och digitalisering med tillhörande nya yrkesroller, kreativa affärsidéer och inte minst seniorernas rätt att betraktas som individer och inte klumpas ihop med nedlåtande begrepp som ”våra äldre”.
En sådan strategi är inte utan utmaningar i ett samhällsperspektiv. Ytterligare en arbetsmarknadssektor skulle stängas för de lågutbildade, med minskande möjligheter till egen försörjning som resultat. Dessutom skulle löneläget höjas, visserligen välförtjänt, men dessa resurser måste med nödvändighet tas från någon annan del av samhällsbudgeten.
