Vad händer?
Pandemin har ställt till det för det svenska samhällets organisationsstruktur. Plötsligt är det kommunala och regionala självstyret inte alltigenom något att vara stolt över. Statens styrning av, eller snarare frånvaron av instrument för styrning av kommuner och regioner, liksom bristen på incitament för samverkan mellan kommuner respektive regioner, samt mellan de båda självstyrande nivåerna har blivit uppenbar. Man har också haft svårt att hantera det mediala trycket, vilket märktes tydligast i Sörmland där åtta av tio kommuner under en period valde att mörka hur många som var smittade i äldreomsorgen. Alla regioner har i princip samma uppdrag, men helt olika förutsättningar att hantera vårdutmaningen. Indelningskommittén, som lämnade sitt betänkande 2018, påpekade att hälften av Sveriges befolkning återfinns i tre regioner och den andra hälften är uppdelad på de övriga 18. Region Stockholm med ca 2 miljoner invånare och Region Gotland med knappt 60 000 ska alltså kunna ge lika vård, vilket onekligen låter lite udda.
Coronaviruset har visat att det behövs en kraftsamling till färre hälso- och sjukvårdshuvudmän, något som redan Ansvarskommittén från 2007 lyfte fram.
Redaktionens kommentar
Frågan är med andra ord utredd och klar, men ändå har det inte hänt något. Motkrafter och särintressen har hittills varit för starka. Men nu är vi kanske vid en tipping point. För pandemin är bara en katalysator. Demografin, med fler och fler äldre, samt teknikutvecklingen och medicinska framsteg som gör att allt fler sjukdomar kan botas, men oftast till en allt högre kostnad, innebär sådana utmaningar och påfrestningar att en omorganisation kommer att bli nödvändig. Frågan är bara när och hur. Det kan handla om ett förstatligande av hela eller delar av verksamhetsområdet eller en minskning av antalet regioner och därmed antalet sjukvårdshuvudmän eller en kombination av dessa åtgärder
