Vad händer?
Det är inte var dag man kan använda en diktrad som rubrik, men just för den här trenden passar Frödings dikt Äktenskapsfrågan ur samlingen ”Guitarr och dragharmonika”, från 1891 alldeles utmärkt. Ett annat passande citat är ”It’s the economy, stupid” som är ett lika korrekt konstaterande nu, när det gäller klimatkrisen, som för snart 30 år sedan, när begreppet myntades av en av Bill Clintons rådgivare under presidentvalskampanjen 1992.
En av de stora stötestenarna vid COP26 och för klimatarbetet i stort är med andra ord finansieringen. Redan i Köpenhamn 2009 ställde de rikare länderna ut ett mer allmänt löfte om att hjälpa utvecklingsländerna med en omställningsfond på 100 miljarder dollar per år, något som fick fastare och mer bindande form i Paris 2015. Men fonden är fortfarande inte fullt finansierad (förvånad, någon?). Enligt bl.a. OECD fattas ungefär en tredjedel och nu har ett antal grupperingar bland utvecklingsländerna, med namn som the Africa Group, The Climate Vulnerable Forum, Least Developed Countries och the Alliance of Small Island States, tröttnat och kommer att vägra skriva på några slutdokument om pengarna inte finns på plats.
Redaktionens kommentar
Pengarna behövs verkligen när energisektorn, transporterna, livsmedelssektorn och industriella system samtidigt ska ställas om till hållbart. Det är en minst sagt utmanande uppgift, vilket bland annat framkommer i FN:s rapport ”Financing for Sustainable Development Report 2021” . Det finns också åsikter om vem som ska förvalta och fördela pengarna till olika hållbarhetsprojekt – internationella organisationer eller lokala regeringar. Å ena sidan risken för korruption och slöseri, å andra sidan lokalkännedom, egenmakt och innovationsmöjligheter.
