Vad händer?
Hur COP26 i Glasgow kommer att utvecklas är skrivande stund omöjligt att förutsäga. Det kan bli fiasko som i Köpenhamn år 2009, där de stora länderna som USA, Kina, Sydafrika, Indien och Brasilien gjorde upp bakom lyckta dörrar om ett till intet förpliktigande slutdokument. Eller som i Paris år 2015, där slutdokumentet utnämndes till” Världens största diplomatiska framgång” i The Guardian.
Varje konferens har sina utmaningar. Fem år efter Parisavtalet börjar det finnas någon sorts facit kring hur det går med omställningen och det ser inte så bra ut. FN:s klimatpanel IPCC konstaterar att det nu är ställt utom tvivel att vi människor värmer planeten, vilket leder till att havsnivåerna stiger och olika typer av extremväder ökar. Det innebär att takten i omställningen behöver öka och då blir det genast knepigare. Varje land ska inför konferensen ha lämnat en NDC (National Determined Contributions), där man redogör för sina planerade aktiviteter. Alla länder har inte lämnat sina NDC:e, men lägger man ihop effekterna av de som har lämnat, så innebär det bara en växthusgasreduktion med 12% i ställer för nödvändiga 45% till år 2030 för att klara 1,5 graders målet. Reduktionen räcker inte ens till att hålla uppvärmningen till under 2 grader. Något behöver med andra ord hända i Glasgow.
Redaktionens kommentar
Även denna gång kommer blickarna riktas mot de stora aktörerna, som USA, Kina och EU. USA är tillbaka igen i Paris-avtalet efter Trump-administrationens klimatförnekande. Så förhoppningarna är höga att president Bidens specielle klimatambassadör, John Kerry, ska ta initiativet i förhandlingarna. När det gäller Kina är det precis tvärtom. President Xi Jinping lär utebli från konferensen, dels för att han inte reser utanför Kina av pandemiskäl, dels för att Kina startar kolkraftverk som aldrig förr och därmed inte har så mycket att skryta med (om det inte blir någon överraskning). EU slutligen, kommer att försöka ta ledartröjan och komma med stora utfästelser, men några länder, speciellt i öst är inte så förtjusta.
Till detta ska läggas värdlandet Storbritannien, där premiärminister Johnson är i stort behov av en världspolitisk framgång. Hans trovärdighet är dock naggad i kanten efter svikna Brexit-löften. Upplagt för en nagelbitare med andra ord.
