Vad händer?
Å ena sidan världens största marknad med 1,4 miljarder människor (även om den numera verkar minska och Indien snart är i kapp eller förbi). Å andra sidan en brutal, kommunistisk diktatur som uppträder hänsynslöst och maktfullkomligt mot individer (t.ex. Gui Minhai) företag (t.ex. H & M och Ericsson) och stater (t.ex. Litauen), idkar omfattande cyberspionage, ägnar sig storskalig övervakning av sina medborgare i en häpnadsväckande omfattning och som i lag kräver att alla företag ska samarbeta med säkerhetstjänsten.
Frågan är hur länge västerländska företag kan fortsätta att acceptera den verkligheten för att få finnas kvar (och tjäna massor av pengar) på den kinesiska marknaden?
Situationen är onekligen både svårhanterlig och komplicerad. Kanske kan den allt starkare ESG-trenden hjälpa dessa företag att fatta de nödvändiga men obekväma besluten kring att göra affärer med Kina. ESG (Environmental, Social Governance) ställer som bekant krav på ett företag att verka för långsiktig hållbarhet. Kraven har nu nått Kina, där investerare i allt större utsträckning förväntar sig en ESG-redovisning. Problemet är bara att en sådan innefattar mätpunkter som koldioxidutsläpp, biologisk mångfald, mänskliga rättigheter, integritet och korruption, områden där kineserna inte direkt är bäst i klassen och som i en del fall är oförenliga med det kinesiska systemet.
Redaktionens kommentar:
Frågan är om det över huvud taget går att göra anständiga affärer med Kina, eller om man alltid måste välja mellan vinst och moral? Den frågeställningen diskuteras i en rätt nyutkommen antologi, ”Doing Good Business in China”. Boken innehåller 46 artiklar som tar upp olika aspekter som social media, genusperspektiv, aktiehandel, CSR, produktsäkerhet, miljöaspekter, korruption och journalistik. Inga direkt kontroversiella ämnen med andra ord (möjligen med undantag för korruption) och intrycket är att här tassas det lite på tå för säkerhets skull.
