Vad händer?
Städernas framtida utveckling upphör aldrig att fascinera, vilket kanske inte är så konstigt, med tanke på att merparten av världens befolkning bor i städer. Tre aspekter står i fokus för diskussionen: teknik, hållbarhet och pandemin.
Teknikinspirerade framtidsstäder råder det ingen brist på, från de lite äldre som redan stött på problem, som Masdar city, eller ”den gröna spökstaden i öken”, som den också kallas, för att citera The Guardian till de nya förhoppningsfulla som ännu inte misslyckats som Toyotas Woven city. Vad som kännetecknar dessa projekt är oftast goda föresatser i kombination med en överdriven teknikoptimism.
De hållbara stadsprojekten är inte heller så lätta att genomföra. Hetast konceptet för tillfället är utan tvekan 15-minutersstaden med Paris i spetsen. Tanken är att de som bor i en sådan stad ska ha högst en kvarts promenad till allt vad man behöver, som skola, förskola, arbetsplats, butiker, parker, rekreationsområden, vårdcentral, osv. och därför kan göra sig av med bilen. En sympatisk idé om man tillhör medelklassen, har råd att köpa en lägenhet i ett sådant område och kan jobba på distans – en rätt ointressant utopi för de flesta andra .
Den tredje aspekten är vilka bestående förändringar i hur vi bor och jobbar det kommer att bli efter pandemin. Rapporten ”Sveriges nya geografi. Pandemins flyttmönster” ger några ledtrådar. Här kartläggs bland annat hur det ökade distansarbetet kan komma att påverka kommunerna. Tre olika möjligheter lyfts fram. Zoom-städer, dvs semesterorter, typ Åre, som under pandemin sett en stor inflyttning av människor med möjlighet att jobba heltid på distans. Teams-städer, som t.ex. Danderyd, med en närhet till storstäderna som gör att man kan jobba både hemifrån och från ett stadskontor vissa dagar. Till sist Snooze-städer, som Stockholm, Göteborg och Malmö. De blir förlorarna i så måtto att färre tillbringar sina arbetsdagar där och fler flyttar därifrån.
Redaktionens kommentar
En möjlig konsekvens att de rådande idéerna kring stadsutvecklingen är en större risk för fortsatt eller rentav ökad segregation och det i ett läge där statsministern går ut och talar om att vi inte vill ha Chinatown, Somalitown eller Little Italy utan i Sverige ska man bo blandat med de olika erfarenheterna som finns.
Samtidigt måste man inse att städer behöver ny digital teknik, inklusive AI och nya hållbarhetslösningar för att klara klimatomställningen. Utmaningen blir därför att genomföra dessa nya lösningar utan att det leder till exkludering av stora delar av befolkningen.
