Vad händer?
Att vara en medelmåtta är inget att skryta med i dessa individualismens och självförverkligandets tider. Men så har det inte alltid varit, enligt en uppmärksammad artikel i SVD. I efterkrigstidens Sverige räckte det med att ha jobb, gärna på fabriken, hus och familj för att må bra i det nya folkhemmet. Sedan kom utbildningsexplosionen och alla kunde i princip bli vad man ville. Problemet var att det ville inte alla. Dåvarande Arbetsgivarföreningen bestämde sig för att göra något åt saken och lanserade 1979 kampanjen ”Satsa på dig själv”, som övergick i yippieeran på 80-talet. Sedan dess har individualismen varit norm. Vi investerar i oss själv och jobbar på våra utmaningar, för att bli så perfekta som möjligt. Tyvärr blir vi inte nöjda, utan mest stressade, speciellt vid en jämförelse med andras perfekta Instagram-liv.
Dags att tagga ned och börja samarbeta i stället för att konkurrera? Det tycker åtminstone Susanne Nyström i en ledare i DN. Hon konstaterar att det är medelmåttorna som bygger landet och gör det riktigt bra. Dessutom mår medelmåttorna oftast bättre än de högpresterande, vars perfektionism kan leda till stress, ångest och depression.
Till och med i konkurrensens förlovade land, USA kan man hitta artiklar som försvarar ”Being Average”. Med utgångspunkt från den klassiska klockkurvan konstateras att media, numera ivrigt påhejade av algoritmer, nästan alltid rapporterar om människor som befinner sig i kurvans svansar – antingen extremt duktiga eller extremt dåliga, för det skapar uppmärksamhet. De 90 procent av befolkningen som ligger däremellan förbigås med tystnad.
I näringslivet kommer det också signaler om att det i valet mellan talanger och medelmåttor inte är så dumt att satsa på de sistnämnda. Det är de som gör sitt jobb utan att knota, och utan att du behöver ägna dem speciellt mycket tid. När talangerna söker sig till ett grönare gräs hos konkurrenten är det medelmåttorna som stannar kvar.
Redaktionens kommentar:
Ett nästan övertydligt exempel på individualismens och konkurrensens baksidor är fuskskandalen på Campus Manilla. På denna ”elitskola” går det inte an att vara medelmåtta, för här är det bara toppbetyg som gäller. Kan man inte få dem på vanligt sätt så får man ta hjälp av tekniken. En femtedel av skolans 260 gymnasieelever utreds nu för mångårigt fusk med hjälp av ett datorprogram som skolan tidigare inte uppmärksammat. Ödets ironi är att Skolinspektionen för att par månader sedan anmärkte på att Campus Manillas skolledning inte kunnat förklara varför många betyg legat över elevernas resultat på nationella proven. Men det kan de nu.
