Vad händer?
När Magdalena Andersson håller linjetal för att berätta om Socialdemokraternas nya inriktning, eller Sara Skyttedal presenterar sitt nya politiska projekt, så sker det numera på Youtube. Extra tydligt blev det i Skyttedals fall, där hon och hennes nye politiske partner i lugn och ro fick sälja in sin Folklistan hos Henrik Jönssons program 100 procent, för att därefter göra en spektakulär sorti i helikopter. Och som Jönsson påpekade ”det här är ingen presskonferens”, så inga, varken dumma eller begåvade, frågor ställdes. Nestorn i det här sammanhanget, som byggt hela sin politiska karriär på att använda sociala medier för att slippa att svara på journalisters frågor, är naturligtvis Donald Trump. Enligt Washington posts räkneverk lyckades han med bravaden att dela med sig av 30573 lögner och halvsanningar under sina fyra år som president. Och lögnerna fortsätter, eller vad sägs om ” Fängelser töms runt om i världen och fångarna översvämmar USA:s gränser” eller ”Inflationstakten under Bidens administration är 50 procent”?
Inte konstigt att så många politiker använder sig av sociala medier för att få ut sitt budskap. Visserligen kan man bli motsagd, eller värre i kommentarsfältet, med det går ju att stänga av.
Numera finns det rätt många undersökningar kring hur politiker använder sociala medier. Somligt bekräftande, som att högerpolitiker över lag är skickligare på att få fram sina budskap och skaffa sig följare, medan annat är mer oväntat, som att kvinnliga, europeiska parlamentsledamöter använder X (f.d. Twitter) mer än manliga.
Redaktionens kommentar:
Även om användningen av sociala medieplattformar i politiken är problematiskt så finns det naturligtvis även (åtminstone på pappret) ett antal fördelar. Sociala medier har gjort det lättare för människor att engagera sig i politik. De möjliggör också snabb spridning av politiska nyheter och händelser och kan användas av aktivister för att organisera sig, öka medvetenheten och mobilisera stöd för sina ändamål, med relativt enkla medel. Vidare granskas politiker ständigt på sociala medier, vilket främjar insyn i politiken (även om de, åtminstone till en början, slipper svara på journalisters frågor).
Mot dessa fördelar ska ställas en antal nackdelar, som att sociala mediernas algoritmer tenderar att visa användarna innehåll som stämmer överens med deras befintliga övertygelser, vilket riskerar att öka polariseringen, liksom spridningen av falska nyheter och falsk information.
De stora mängderna personuppgifter som samlas in av de sociala medieplattformarna kan dessutom användas för politisk manipulation.
Men eftersom sociala medier i politiken uppenbarligen är här för att stanna spelar det ingen roll om för- eller nackdelarna överväger. Utmaningen, för såväl politiker som väljare, blir i stället att hitta ett fungerande förhållningssätt.
