Vad händer?
Det började med Edward Snowdens avslöjanden 2013 att amerikanska NSA rutinmässigt spionerade på den egna befolkningen och la pussel med hjälp av data- och mobiltelefontrafik. Hur det gick till och vad det betyder går att läsa dels i Snowdens egna memoarer, ”Permanent Record”, dels i Barton Gellmans ”Dark Mirror” (Gellman var en av Snowdens kontaktpersoner). Men det är åtta år sedan – en datateknisk evighet med andra ord. Numera är det andra volymer och tillvägagångssätt som gäller, tydligast illustrerat i Kina där staten rutinmässigt använder röst- och ansiktsigenkänning, gångstil, GPS- och Appövervakning, uppfångade mobilsamtal samt analys av e-handelsinköp, inklusive matvaror, för att nämna de vanligaste. Målsättningen är att partiet/staten ska ha slutlig och total kontroll. Kunna identifiera varje medborgare på gator och torg eller i en folksamling på upp till 60 000 personer inom 3 sekunder. Kunna bevaka varje elev i klassrummet och se till att hen följer vad läraren säger. Se till att ingen går mot röd gubbe, eller beter sig olämpligt på något annat sätt. Den som vill mer om detta Kina kan förslagsvis läsa ”We Have Been Harmonized: Life in China’s Surveillance State” av Kai Strittmatter.
Tyvärr är vår del av världen på intet sätt bättre. Mot den kinesiska statsövervakningen står den västerländska övervakningskapitalismen, med Amazon, Google och Facebook i spetsen. Den med goda nerver kan fördjupa sig i ämnet med hjälp av Harvardprofessorn Shosana Zuboffs hyllade ”The Age of Surveillance Capitalism: The Fight for a Human Future at the New Frontier of Power”. I januari i år skrev hon dessutom en mycket läsvärd (men lång) kommentar på samma tema i New York Times.
Redaktionens kommentar
Kampen står som bekant mellan på ena sidan säkerhet och bekvämlighet och på den andra sidan frihet och integritet. Först 11 september-attacken och nu pandemin har gett övervakarna medvind. Vem vill inte avvärja terrorattacker eller minska smittspridningen? Men prislappen är skyhög, som den kinesiska utvecklingen visar. Såväl Europa som USA har insett att det behövs lagstiftning, men det går trögt och techföretagens lobbyresurser är enorma.
En annan aspekt är begreppsförskjutningen, när Mark Zuckerberg hävdar att ”Privacy is no longer a social norm” , men det synsättet riskerar att leda till självcensur.
