Vad händer?
Plötsligt talar alla om cement, metaller och gruvor. Eller annorlunda uttryckt tillstånd, långsiktighet och konkurrenskraftiga villkor. Bakgrunden är å ena sidan det faktum att det inte öppnats någon ny gruva i Sverige på 14 år och å andra sidan att behovet av det som kallas jordarts- eller omställningsmetaller skenar, när världen ska bli klimatsmart.
Den svenska tillståndsprocessen är en minst sagt seg och opålitlig historia, vilket visat sig i fallet Cementa, men även för t.ex. Kaunisvaaragruvan. Lagstiftning och prövningsgång ger enskilda tjänstepersoner på olika myndigheter stora befogenheter på tämligen diffusa grunder. Kaunis irons ansökan har avvisats av Naturvårdsverket, Havs- och vattenmyndigheten samt länsstyrelsen i Norrbotten. Naturvårdsverket menar t.ex. att företagets ansökan, som är på totalt cirka 8 000 sidor, inte beskriver den tilltänkta verksamheten tillräckligt noga och myndigheten har ingen skyldighet att precisera sig mer än så. Mark- och miljööverdomstolens vägran att ens ta upp Cementas ansökan till behandling byggde på samma sorts argumentation – att miljökonsekvensbeskrivningen, som var på cirka 30 000 sidor, inte var tillräckligt bra.
En tröst i bedrövelsen är att en jämförelse från Tillväxtanalys visar att svenska regler och lagstiftning inte på något avgörande sätt skiljer sig från andra gruvnationer, utan hamnar nära ett internationell genomsnitt.
Redaktionens kommentar:
Resultatet av denna rigorösa och välmenande tillståndsprocess är att svenska eftertraktade batterimetaller blir kvar under jord. I stället kniper vi igen ögonen och köper gladeligen kobolt från Kongo, litium från Kina och vanadin från Ryssland, trots att alla vet att arbetsvillkoren är bedrövliga och miljöhänsynen näst intill obefintlig.
Tids nog måste denna målkonflikt mellan lokala miljöaspekter och global klimatanpassning hanteras även i Sverige och leda fram till pålitliga och långsiktigt överblickbara system. Det kommer bli en spännande men säkerligen rätt stökig historia.
