Vad händer?
Det finns specifikt svenska modeller på rätt många områden. Den svenska självbilden är att dessa modeller är mycket bättre än alla andra lösningar och därför ska framför allt EU hålla fingrarna borta, men så blir det inte. Tvärtom – de svenska särlösningarna tid ser ut att vara över.
Ta skogsbruket. Den gängse bilden är att svensk skogspolitik bygger på frihet under ansvar och grunden är jämställda mål för produktion och hänsyn. Så är det inte alls, menar EU (och ett antal miljödebattörer). Den nya EU-strategin går helt på tvärs mot det svenska skogsbrukets praktik. Kalhyggen ska undvikas, liksom monokulturer med plantering av samma trädslag. Naturskogar ska i högre grad lämnas orörda.
Eller vattenkraften – ett renare och mer miljövänligt energislag går väl knappast att uppbringa (om man bortser från sol och vind, förstås)? Fel säger EU, som klassar den som icke-hållbar i den nya taxonomin. Därmed riskerar renovering av och återinvesteringar i existerande vattenkraft att bli utan hållbarhetsstämpel och betydligt dyrare, om investerare över huvud taget kommer att vara intresserade.
Den största oron handlar dock om EU:s nya förslag på arbetsmarknadsområdet. Den svenska arbetsmarknadsmodellen är en udda fågel i EU, där 21 av 27 länder har lagstadgade minimilöner. Trots svenskt (och danskt motstånd) går EU vidare med direktiv om minimilöner och lönetransparens, som en del av de så kallade sociala pelaren. I teorin behöver det inte påverka den svenska modellen, där området regleras med kollektivavtal mellan arbetsmarknadens parter och staten håller sig borta. Men i praktiken får det stora konsekvenser. Med minimilöner blir det svårare att få arbetsgivare att teckna kollektivavtal och arbetstagare att gå med i facket. Dessutom kommer den svenska lönebildningen tids nog att hamna i EU-domstolen för bedömning, även om det kan dröja ett tag
Redaktionens kommentar
Ovanstående exempel visar att den tiden med stor sannolikhet är förbi då Sverige kunde räkna med att fortsätta med egna lösningar inom olika områden, åtminstone om EU-kommissionen får bestämma. Än så länge står det dock och väger Pandemibekämpning och klimatanpassning å ena sidan kräver sammanhållna strategier för att bli effektiva. Alltmer utbredd nationalism och folkligt motstånd mot ”byråkraterna i Bryssel”, å andra sidan, pekar mot en förstärkning av subsidieratsprincipen, dvs. att så många beslut som möjligt ska fattas på lokal eller nationell nivå. Återstår att se vilken av dessa signaler som växer sig starkast.
