Vad händer?
När Nordiska rådet har årssession talas det högtravande om att ”Nu är rätt tid för samarbete” och ”Pandemin får inte splittra den nordiska familjen”. Bara det faktum att den typen av rubriker behövs bekräftar bilden av att det nordiska samarbetet numera är en skakig historia, vars framtid blir allt ovissare. Att gå från passfrihet till totalstängda gränser med kravallstaket och militärbevakning, näst intill över en natt, har sitt pris. Fråga folket i Tornedalen, Värmland, Bohuslän eller Skåne.
I praktiken verkar det vara Sverige som skiljer ut sig från de övriga nordiska länderna genom att gå sin egen väg. Det började redan med migrationskrisen 2015, som ledde till passkontroller vid Öresundsbron. Sedan kom pandemin och våra grannländer förfasade sig över den svenska strategin och kunde inte stänga sina gränser fort nog våren 2020. Därefter har gränser stängts och öppnats från och till med mer eller mindre krångliga villkor, allt medan den svenska smittspridningen numera är lägre än grannländernas.
Ett antal enkätundersökningar visar att intresset för nordiska samarbete minskar något, men från en mycket hög nivå. Sakta ersätts intresset snarare av ett ointresse, Norden känns inte speciellt relevant, olika typer av frågeställningar hanteras bäst antingen hos nationen Sverige eller i regionen EU (även om ett försvarssamarbete med Finland kan ha sina poänger om man inte är med i NATO).
Redaktionens kommentar
Ett aktuellt paradexempel på det bristande nordiska samarbetet uppmärksammades nyligen. Det gäller kraftöverföring mellan de nordiska länderna. Svenska kraftnät har strypt möjligheterna att transportera el genom Sverige mellan Finland och Norge och vidare till Danmark. Det beror på kapacitetsbrist. Nätet klarar inte av att både transportera energi mellan de nordiska grannländerna och från norra till södra Sverige. Man måste välja och då väljer man (så klart) Sverige först. Norska Statnett svarar med att begränsa ledningskapaciteten till södra Sverige. ”Rätt tid för samarbete”, någon?
