Vad händer?
År 2009 – konflikt kring ukrainska gasleveranser till Europa och Ryssland bromsar flödet. År 2014 – annekteringen av Krim leder till sanktioner och Ryssland vrider åt kranarna. År 2021 – Putin är sur på NATO och passar på att strypa gastillförseln. Men fortfarande hävdar framför allt många (men inte alla) tyska politiker och affärsmän, trots läget i Ukraina, att den ryska naturgasen i allmänhet och rörledningen Nordstream 2 i synnerhet inte har något med geopolitik att göra, utan enbart har en ekonomisk funktion.
Men bortom denna något förnekande attityd börjar det bli dags för såväl Tyskland som övriga EU att hantera den obekväma sanningen att Ryssland, som står för ungefär 40% av gemenskapens gaskonsumtion, knappast lär bli en pålitlig partner inom överskådlig framtid. Så vad kan man göra?
Å ena sidan utbudet, dvs. långsiktigt köpa sin gas från annat håll. Det kommer bli dyrt och stökigt, men genomförbart. Dels genom att öka inköpen från främst Azerbajdzjan via gasledningen Southern Gas Corridor. Dels utnyttja europeiska gasfält, bland annat i Nederländerna, effektivare, dels minska krav på reservlager. Men också i tuff konkurrens med Asien, köpa mer flytande naturgas, LNG, från särskilt USA.
Å andra sidan efterfrågan, dvs minska behovet av naturgas. Tids nog är den frågan löst, när omställningen till förnyelsebart eller fossilfritt är genomförd, men det lär dröja åtminstone något decennium. Under tiden kan det bli tal om tuffa tag, där ransonering och planerad leveransstopp är de yttersta konsekvenserna.
Så vad får det kosta att värna om demokrati och mänskliga rättigheter? Hittills verkar de flesta politiker och ekonomer tycka att priset är för högt. Men läget kring Ukraina är så oförutsägbart att skulle det hända något där så lär man få tänka om.
Redaktionens kommentar
Det finns ett motsvarande svenskt dilemma i miniformat. ”Samtidigt som Försvarsmakten skickar soldater till Gotland köper statliga Vattenfall ryskt kärnbränsle till Ringhals från ett dotterbolag till den ryska kärnkraftsjätten Rosatom”, för att citera DN. Strategin bakom är att Vattenfall vill ha fler leverantörer, för att sprida riskerna. Inför affären gjordes en bedömning utifrån tekniskt kunnande, affärsmässighet och konkurrenskraft. Något geopolitisk hänsynstagande ingick inte, varken när det första avtalet tecknades 2011 eller inför de fortsatta beställningarna som fortfarande pågår.
