Vad händer?
Utbudet av äldre, maktfullkomliga män i världspolitiken är överväldigande, eller vad sägs om uppställningen Trump, Xi, Putin, Netanyaho, Orban, Erdogan, Maduro, osv? Tillsammans skapar dessa självgoda herrar utan tvekan en mycket farligare och mer begränsad värld än nödvändigt.
I stället behöver vi satsa på fler kvinnliga ledare. Redaktionens ständiga opålitlige, men inspirerande följeslagare ChatGPT konstaterar att det är stor skillnad mellan det manliga och det kvinnliga politiska ledarskapet. Kvinnor är mer inställda på samarbete och förhandlingar, har fokus på sociala frågor, är mer prestigelösa och tar mindre (onödiga) risker. Låter användbart i dessa tider.
En snabb kontroll i forskarvärlden ger ChatGPT i stort sett rätt, men att globalt är väljarna fortfarande mer tveksamma. Inom EU däremot finns det en större acceptans för kvinnliga politiker, dock med lite mindre intresse i de forna östblocksländerna. FN rapporterar att 1 juni i år fanns det 18 länder med kvinnliga statschefer och 15 med kvinnliga regeringschefer. 23,3 procent av ministrarna i världens regeringar är kvinnor.
En naturlig fråga blir då hur man ökar antalet kvinnor i politikens toppskikt? En bra start är att uppmuntra de nya kvinnliga ansiktena som redan börjar göra sig påminda. Några är redan välkända som EU:s nya utrikeskommissionär, Estlands tidigare premiärminister, Kaja Kallas, eller naturligtvis Demokraternas presidentkandidat, Kamala Harris. Andra är mer att betrakta som politiska ”bubblare” som det kan vara klokt att hålla ett öga på, som danska Kira Marie Peter-Hansen (EU parlamentariker), italienska Francesca Bria ( Rådgivare för EU-kommissionen inom digitalisering), fransyskorna Nathalie Loiseau ( Ledare för Renew Europe i Europaparlamentet) och Sarah El Haïry (Frankrikes barn- och ungdomsminister), samt Yvonne Aki-Sawyerr (Borgmästare i Freetown, Sierra Leone), som ett nästintill slumpmässigt urval av alla duktiga kvinnliga politiker.
Redaktionens kommentar:
Alla är dock inte lika övertygande om kvinnliga politikers förträfflighet. I en nyutkommen bok med titeln ”Den mjuka staten” driver författarna tesen att kvinnors ökade inflytande inte bara har fått odelat positiva effekter, utan även är en viktig faktor bakom att Sverige idag kan kategoriseras som en mjuk stat. Termen myntades av nationalekonomen Gunnar Myrdal för att beskriva stater som på grund av bristande lagstiftning eller regelefterlevnad lider av social oordning. Kritiken mot boken har som bekant varit omfattande. Lena Anderson t.ex. menar i en krönika i SvD att boken är ”hammare som söker sin spik”.
